Bloggare om bloggbävningen

“Man kan inte skapa en bloggbävning”
Opassande, bloggare

Emma Andersson har haft en nätidentitet länge; bland annat drivit forum ochfildelningstrackers. 2006 blev hon piratpartist och började blogga under namnet Opassande. Ett drygt år senare hamnade hon i Bloggbävningens centrum, och har inte lämnat det sedan dess.

- Jag var egentligen inspirerad av Sanna Rayman på Svenskan. Jag tror hennes inlägg hette “Femton dagar kvar tills FRA-lagen ska röstas igenom”, och dagen efter skrev jag: “fjorton dagar kvar”. Jag gjorde en nedräkningspost varje dag. Jag märkte själv att jag blev som ett nav där folk kunde räkna med att det uppdaterades.

Fler bloggare började räkna dagarna, folk länkade till varandra, och innan veckan var slut hade bloggare, enligt Twinglys statistik, skrivit över 400 inlägg om FRA-lagen. Många av dem kritiserade media för att de inte hängde på.
- Det var jättefrustrerande, säger Emma. Jag tror inte det gick en dag innan någon blogg undrade, var i helvete är tidningarna? Men när proppen lossnade, då ser man verkligen en hävstångseffekt, och då blev det rätt öronbedövande.
Men då hade FRA-lagen röstats igenom, och då var det redan för sent?
- Det var det ju. Men jag kan ju tycka att även om det var färdigt så en sån stor historisk förändring som det här är, då tycker jag det är bra att vi har bråkat så in i bomben. Det kan liksom inte bli en sån situation, att “vi förstod inte bättre”. Vi vet att det är principiellt fel. Det kändes så skönt att visa, att vi är inga soffliggare.
Vad tyckte du om medias rapportering?
- Det var ju ömsom vin, ömsom vatten. När de var med i matchen var det underbart. När de inte var det, jag tänkte nog aldrig att vi behöver dem. Men jag kunde inte förstå varför de inte var engagerade i den här debatten.
- Jag har omvärderat media lite för jag känner att media hinner inte med i dag på samma sätt som de har gjort tidigare. Jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan. Man behöver tidningar, men i bland får man känslan av att de inte behöver oss läsare. De lever i sin egen lilla värld, känner inte av verkligheten på det sätt som en annan gör. Samtidigt, var sak kanske har sin tid, och de kanske har haft sin tid.